linneakarlsson

Nu bär det snart iväg till Malmö. Det ska bli så himla trevligt.
Det är mycket som är trevligt för tillfället, tro det eller ej.

Jag har haft en fantastiskt helg, den första på väldigt länge. Åkte in till Stockholm för att träffa en gammal gymnasievän som numer bor i Malmö. Samt min kusin som även hon bor i Malmö. Maria dök aldrig upp vilket inte är något ovanligt, hon har en tendens att inte dyka upp. Men jag, Josse och Rickard hann med två fotoutställningar, hembakad pissa, häng på El mundo?, Strand och sedan Mc donalds innan vi släntrade in hos Åsa klockan 05.30 på morgonen. Jag jobbar verkligen på att inte vara negativ och dömmande och jag tycker att jag lyckas hyffsat bra. Träffade massa nya trevliga roliga människor och kunde njuta av hela kvällen nykter. Jag har lagt in lite nya saker/utvecklad några gamla principer. Jag försöker undvika, alkohol, har gått lite längre när det gäller vegetarian och försöker ta bort mjölk och ägg också, säger inte nej till saker osv. Jag skulle inte kalla mig vegan eller nykterist eftersom jag inte är hundra på några av dem, men det är regler satta för mig. Regler som får mig att känna mig hälsosam och som en bättre människa. Jag behöver dem inte så varför konsumera?

Det är sjukt att lycka måste fyllas på. Det räcker inte med något bra en gång i veckan utan när det väl gått någon dag så tynar lyckan bort och blir istället till ett svart tomt hål. En saknad efter en topp.

Har bokat biljetter till Malmö, jag är jätte glad över att få träffa Maria och Josefin ( än fast jag träffade Maria igår och hon befinner sig i Stockholm). Det är en sorts kick över att få umgås, jag hatar att "bo" i Västerås där ingen av mina vänner finns. Och jag avskyr att lära känna nya människor, jag avskyr "lära känna varandra" fasen. Det är inte ofta man träffar människor som inte frågar 1. vad man heter 2. vad man jobbar med. Redan där har jag tappat intresset, börjar man ett samtal på det sättet är man antingen väldigt tråkig eller ytlig. Spelar det någon roll? Dock älskar jag att prata om saker som jag finner intressant, och att umgås med vänner jag känner. Så nu ska jag äntligen få prata sönder två av mina favorit vänner, än fast jag inte träffat en av dem på ungefär 1 år. Kyr ska självklart med, han är en del av mitt liv och han hänger alltid med. Självklart får han en egen plats på tåget, han förtjänar utrymme och han är värd de 100 kr som en barnplats kostar. Vad jag egentligen ville få fram är att än hur glad och förväntansfull jag är över att få åka så lyckas jag precis som vanligt få seperationsångest. Det spelar ingen roll var jag åker, jag sitter alltid halvt panikslagen med gråten i halsen de första minuterna. Men det kommer bli bra, allt blir bra så småningom. 

Dagen har varit bra, sova, städa, tvinga sig ut i solen med Kyr, laga mat, tänkte hyra film men går in en snabbis på internet först. Ser att Amadeus är hittad, påkörd av ett tåg, död. Känner inte ens de inblandade men det är så fruktansvärt sorgligt. Nu känns dagen tung, vad är grejen med att ta på sig andras sorg? Vad är grejen med humörsvängningar. Jävla toppar och jävla dalar.

En bra känsla kommer smygande, inte så märkvärdigt men en liten liiten känsla av att nu kanske det ordnar sig så småningom. Jag vet inte hur, inget har hänt annat än en magkänsla. Vi får se hur länge den varar. Kanske beror på att det är fredag imorgon.

Igår såg jag och Maria på Warhorse, HERREGUD vad jag avskyr moral/smör/orealistiska filmer, som att man kan prata med en häst och det förstår orden, att hästar puttar på varandra och frustar när de pratar med varandra, och då säger de saker som, gååå du uuutan mig, jag klaaaaarar mig, eller jag kan draaa din vagn åt dig eftersom du är så svaaaag osv. Alltid elaka bovar och lyckliga slut, dock en sevärd film just pga det var hästar med och det var väldigt trevligt att se den med Maria.

Jag och Kyr har börjat träna lydnad igen lite SMÅTT, han är på G men har tappar position lite, dock arbetar han med sin bakdel vilket han aldrig gjort förr. Han är allt bra duktig den där Kyr.

Det är inte sant.

Så fort jag får ledigt eller blir göralös får jag panik över livet. Dock med rätt denna gång. Nu är jag tillbaka i vardagen och då är jag expert på att förtränga saker. Jag är glad över att jag gjort listor så att jag inte stannar upp och bara glider med. Kommer med små insikter lite nu och då, tex. Jag går alltid in med inställningen att människor inte tycker om mig. Dethär är inget som skrivs för att få medlidande men jag har svårt att se att folk skulle umgås med mig för att jag är så himla snäll och rolig, jag är inte speciellt glad och positiv utan rent ut sagt. Ganska bitter, negativ, elakt ärlig i vissa stunder, kan dra ner positiv stämning på 2 sekunder, komma med spydiga kommentarer, älskar att provocera har dubbelmoral osv. Med denna insikt måste ju människor vilja ha ut något av att vara med mig? Det är lite den inställningen jag går in med när jag möter nya människor, eller när mina vänner efter 25 år inte svarar på sms eller samtal (bortsett från Maria som är en gåta i sig). Vad jag egentligen ville komma fram till var att jag alltid blir lika förvånad över när jag får svar på mail, eller en kund frågar efter mig, eller man lyckats prestera något trevligt. Då känner jag mig hyffsat nöjd, ytligt bekanta får gärna tro att jag är trevlig, men det är jag faktiskt inte, jag är en rätt otrevlig men rättvis person.


Idag lyckades jag även ta itu med Kyrs päls, inte specillt tovig trots att den inte blivit borstad på 2,5 vecka. Jag älskar Norrland och landet. Pälsen håller sig så ren så mycket längre än när jag är i Stockholm. Sensei har åkt hem idag, sorgligt men skönt att ha egentid med Kyr.


Det har verkligen spårat ur vad det gäller tema, men man får själv välja vad man vill läsa, jag skriver bara angående mitt liv, just här, just nu.

Imorgon är det måndag och tillbaka till vardagen och jobbet, känns inte lockande alls. Har dock gjort lite listor över saker jag ska ta itu med. Det är en bra början.

Vi är tillbaka, det känns konstigt. Nu ska jag betala räkningar. Igår drack jag schampo och jag har världens bästa pendlar hundar. 12 timmar utan gnäll. Vilka väluppfostrade hundar slår vilken fin hund med hästlängder.

Tidigt imorgon sätter vi oss på bussen ner mot södra Sverige igen. Det är först idag som det inte snöar längre och skoterspåren varit någotlunda hårda så jag tänkte gå ut på en långtur i skogen nu på kvällen. Dock slutar det alltid på samma sätt, jag går ut pigg positiv och väldigt glad. Efter ca 10 - 15 minuter inser jag att det är mörkt och börjar bli nojig. Slutar med att jag har hjärtklappning, kallsvettas och skyndar mig hem mot ljuset. Fy fan vilken fegis jag är.

Har sparkat samt åkt snowboard de senaste dagarna, det är skrämmande vad jag gillar fart. Teknik och skit bryr jag mig inte så mycket om, det ska gå FORT! När vi var mindre brukade vi låna ridskolehästar/privathästar och bege oss ut i snön, och sedan gav vi allt. Ridskolehästarna som harvade dagarna i ända i ett ridhus var alltid med på noterna och fort gick det. Vi tävlade i full galopp och tårarna rann. Att det aldrig hände något är ett under. Det närmsta olycka jag kommit var när jag satt upp en kompis på ett gamalt fullblod som tävlat i just galopp. Tänkte att han tröttnar väl efter att han fått springa av sig.... det gjorde han inte. Jag och mitt halvblod hittade dem låååångt bort i en korsning där min kompis fortsatt raktfram och hästen svängt. Hästen hade tappat en sko och min vän var lite omskakad. Sedan fick ingen annan än jag rida fulblodet den sommaren. Det var lycka, att rida snabbt och inte tänka.

Nu ska jag fortsätta packa.

Det är jobbigt att gå omkring och ständigt längta bort, dock vet jag inte vart. Jag vill bara bort från allt, jag vill hem men jag har inget hem. Jag vill vara ifred men har inget ställe att vara ifred på. Det tär, konstant sömnlös, gnällig och irriterad. Det positiva är att jag kommer bli stark, starkare än alla andra. Försöker hitta delmål att se fram emot men för tillfället saknas något att se fram emot. Försöker hitta motivation till att träna Kyr, så vi kan ha mål, men Kyr känner av min brist på engagemang. När vi väl har våra små stunder av positiv träning nästan exploderar han. Han är dock konstant positiv, han går omkring och viftar på svansen och har öronen tätt bakåt, det gör mig glad.

Tänkte försöka summera 2011.

Dethär var tankarna för 2011.
Slut på detta år och inför 2011 har vi inga som helst förväntningar, det bara finns och det känns lite vemodigt.
Lite planer har vi dock.
Jag ska försöka plugga en distanskurs på sidan om arbetet, Projektledning 1.
Vi hoppas på att få varannan fredag ledig så vi eventuellt ska kunna stå hos Helene på trimmet igen.
Mer lydnadsträning så vi kan starta lydnands 1:an och en Lp1 titel.
Någon fler utställning för domare som gillar grova Kyr collies och inte bara showpälsmonster. ( å nej skrev hon det där?)
Ev någon utställning för Kex så hon kan få titeln premier(?) ( detta är stjärnan i familjen som kommer hem med 2 rosetter från en utställning ).
Hitta målet med livet och rätt riktning. Jag vill Brinna.

Slutsats, vi pluggade på sidan av jobbet, dock inte projektledning utan lite kurser med hund som inriktning.
Vi har fått varannan fredag ledigt men efter sommaren har vi inte hunnit vara så mycket hos Helene eftersom jag haft fullt upp med annat.
Vi har startat lydnads 1:an med 1 första pris, hoppas på ett Lp1 detta år istället.
Har ställt ut Kyr 1 gång med exellent som resultat. Kexet var anmäld till 2 utställningar, fick 1 cap men lyckades borsta henne kal till den andra så den blev avbokad.
Jag har brunnit något så fruktansvärt, har aldrig varit så impulsiv och levnadsglad som detta år. Dock vet jag inte om jag funnit rätt riktning än, jag har brutit upp och är förhoppningsvis på rätt väg.

Förhoppningar och planer för 2012.
Hitta ett hem samt börja plugga, hitta en tillvaro som jag trivs med.
Kyr ska förhoppningsvis bli Korad samt få ett Lp1. Fast det viktigaste är att han ska hitta glädjen i att tävla. Kanske även ställa ut honom någon enstaka gång, även Kex.
Vi har inte så höga mål för 2012. Jag hoppas att detta år kommer bli ett år fullt med nya kontakter, nya människor, nya städer men även att vi kan hitta en trygg och trivsam tillvaro där vi vill bo. Jag skulle även vilja fortsätta brinna men oddsen är inte så höga.

Jag har stora förhoppningar på 2012 men låga förväntningar.

Då var det 2012. Det nya året, det nya livet. Synd att det alltid börjar med en dag efter en lång natt så man är lagom trött och deppig.