linneakarlsson

Jag är verkligen duktig på att ta tillvara på sommaren.
Stockholmsnätter i kära vänners sällskap är de bästa.

Veckan i Barcelona har varit underbar, älskar staden! Dock ligger alla bilder uppe på instagram och jag har fullt upp så bilder får vänta. Att komma hem var inge vidare men att hämta Kyr slår allt.
Igår var vi på vår sista lydnadsträning, betyget var väl sisådär. Ena dagen jätte givande och andra inte alls. Tycker det är jobbigt att träna för människor som bara har ett tänk och där låser de sig. Hundmänniskor har en tendens att inte vara särskilt pedagogiska utan anse att allt de gör och säger är rätt, har lite svårt för den attityden.

Igår var Kyr allmänt sur och trött, jag var stressad eftersom jag skulle iväg efteråt men tänkte att jag skulle aktivera Kyr lite så åkte på träning ändå. Som vanligt har jag problem med att Kyr gärna luktar på gräsfläckar där det varit tikar, dock skulle jag inte påstå att vi försökt träna bort det särskilt eftersom jag föredrar att träna på asfalt. Har inte riktigt kommit med insikten att det varit underlaget som varit problemet förän för några veckor sedan. Dock frågade jag tränaren vad hon tyckte jag skulle göra när han dyker ner i en kissfläck under träning eftersom jag vill vara positiv men han reagerar inte på belöning i sådana tillfällen. Hennes svar var att gå fram till Kyr och genom ett plötsligt påhopp dra honom i håret vid ljumsken. Kyr svarar då genom att naffsa till och morra åt henne varvid hon tycker hon har rätten att slänga omkull honom, lägga sig över honom och trycka ihop hans nos. Kyr svarar genom att nafsa och fortsätta morra.
Jag förstår inte riktigt hur man tänker när man tycker att man har rätt att korrigera en annans hund som man dessutom inte känner på det sättet? Jag vet att Kyrs största störning är löptikar och blir han överrumplad i sin lilla tikbubbla så svarar han. Han låter och nafsar men slutar när jag LUGNT säger till honom. Är jag irriterad och blir defensiv själv så känner han sig trängd och ger sig inte utan fortsätter morra. Kyr har skärpa, attityd och intigritet men skulle aldrig starta något oprovocerat. Jag tycker faktiskt inte att det är fel att han svarar om en främmande människa flyger på honom, skulle jag välja att korrigera honom på det sätter och han svarade skulle det vara fel. Dock väljer jag att inte göra det eftersom jag vet att det är en metod som inte fungerar på min hund, han lyssnar när jag tar i honom lugnt. Jag behöver inte kasta omkull honom.
Sedan har det alltid funnits tusen åsikter om kastrering, jag jobbar på ett jobb där alla hanhundar är kasterrade. Såfort någon får lite problem men sin hund är lösningen kastrering. Kyr är dagligen i kontakt med höglöpande tikar och har några favoriter som han låser sig på. Han är lite stressad vid höglöp men inget jag skulle påstå att han lider av. Vad människor inte verkar förstå är att det är normalt för en hanhund att vara intresserad av löptikar. Att Kyr blir lite svårare att träna lydnad med kring löptikar eller att han smiter ut ur personalrummet när det står en löptik 3 meter bort, eller blir sur när någon luggar honom när han är mitt uppe i det är inte direkt något jag väljer att kastrera min hund för. Speciellt när det bara är ett problem som existerar på jobbet. Borta är han den som reagerar minst på löp eftersom han är så van vid den situationen. Vissa människor verkar tro att det finns perfekta hundar, av någon anledning är det alltid en viss sorts "tävlings människor", trots att jag ser många saker jag inte skulle vilja ha i min hund hos deras. Kyrs störning är löptikar, deras kanske är får, ándra vaktar maten medan en tredje är hundaggresiv.
Jag vet att jag har en bra och trevlig hund som jag litar på. Jag väljer att inte dominera honom eller trycka ner honom eftersom jag inte uppfostrar min hund på det sättet. Jag väljer att inte kastrera honom eftersom jag inte tycker att det är något problem. Thats it.

Jag är lite dålig på att uppdatera för tillfället. Men det händer så mycket och jag är alltid påväg.

Tillbaka i Stockholm. Jag ogillar inte Stockholm men jag känner mig aldrig så ensam som jag gör i denna stad. Trots att jag ständigt är omgiven av människor så får jag panik så fort jag får en minut utan aktiviteter. Jag vill umgås, jag vill ut, jag vill få kickar. Varje oplanerad minut vill jag springa 1000 mil, hoppa från broar, simma i iskalla vatten, prata med okända människor eller andra obekväma saker. Jag skulle inte tacka nej till något. Jag vill brinna, jag vill leva livet i varje andetag. Mitt i denna rastlöshet och hets efter eufori har jag börjar plugga. Det går sådär, mitt huvud är högt ovan molnen och jag lyckas inte landa. Lyckas inte varva ner. Jag vill bara ha mer av allt. Tänk om man kunde ta all denna energi och göra något bra av den, istället för att bara fly och vara allmänt ofokuserad. Jag kan inte fokusera, jag vill bara vidare och vara fri.

Nu börjar ledigheten ta slut, jagär inte det minsta utvilad. Inatt kom jag hem klockan 06.00 på morgonen och det är inte den enda natten som slutat vid den tiden. Men jag är genuint lycklig, jag känner verkligen att min olycka har vänt och jag börjar vara tillfreds med livet, jag har till och med börjat njuta. Det kanske är vårkänslorna som börjat smyga sig på. I torsdags kom jag och Kyr tillbaka från Umnäs. Det var paradiset. Vi har gjort alla aktiviteter som går att önska. Åka skoter, skidor, snowboard osv och vädret har varit toppen. Första dagen åkte vi skoter/skoterpulka upp på fjället där vi stannade hela dagen. Kyr jagade tefat och var allmänt lycklig. Han dog på golvet när vi kom tillbaka till huset. Onsdag fick Kyr spendera mestadels av tiden i bilen då vi åkte till Hemavan för snowboardåkning. Torsdag lånade vi 4 huskytikar och begav oss iväg på skidor. Kyr agerade ledarhund längstfram och skötte sig över förväntan, han pussade lite på tikarna när han sprangförbi dem men annars lät han dem vara. Han fick springa lös medan tikarna drog mig och Maja. En helt fantastiskt upplevelse. Dåligt med bilder men de som finns säger rätt mycket.

Jag är ledig och lever livet, hinner inte riktigt med att uppdatera här. Allt händer, jag älskar det och livet är perfekt. Kom nyss hem till en glad Kyr, bättre bemötande kan man inte få. Imorgon åker vi upp till Umnäs för fjälliv. Vi har redan haft bröllop, festival och nu är det bara Kyr aktiviteter kvar på listan. Känns inte som om jag saknar Stockholm särskilt mycket. Saknar våren och lite nyblivna kontakter, vem hade trott att jag skulle tycka det var roligt att lära känna nya människor. Jag har sjukt många bollar i luften och min moral bara sjunker för varje dag, dock mår jag bättre än någonsin. Man kanske behöver bli ett svin för att må bra. Börja prioritera sig själv och tänka mindre på andra.

Jag blir glad när det finns människor i min omgivning som hjälper till. Det gör mig glad. Idag har vi varit och hämtat en säng, äntligen ska jag få sova i en säng och förhoppningsvis gör det mig till en lite mer utvilad och gladare person på dagarna. Jag är tacksam över att Pernilla skjusade mig, jag är tacksam för att Lotta lånade ut sin bil och jag är tacksam över att jag får ta Lars säng. Dock kom tröttheten och ensamheten över mig när jag väl kom "hem" igen och dog lite halvt. Valde att ha en lugn ensam kväll istället för en lugn kväll hos Maja. Har lite småfix som kändes alldeles perfekt att göra när man är nere och har separationsångest, ladda över en massa skivor till itunes, tvätta, plocka upp lite kläder, bädda, fixa med bilder, plocka undan så jag får mer utrymme. Kände inte för att lämna Kyr mer idag heller. Min fina KungKyr.

Igår spenderades kvällen på Debaser till tonerna av Kristofer Åström, från att ha varit hyffsat glad så slås man omkull av vemodet som träffar en. Minns tillbaka på de tillfällen och perioder i ens liv då man lyssnat på skivorna. Åström har alltid varit min absoluta favorit när jag befunnit mig långt nere. En svår kombination av vemod och lycka. Har lite smått börja släppa in nya människor i mitt liv, och de går förvånansvärt bra, jag blir inte uttråkad och känner mig inte obekväm.

Denhär helgen har varit sjukt fullspäckad, tiden har bara runnit iväg. Igår fick jag plocka bort lite av aktiviteterna efter att klockan blivit 21.30 och jag inser att jag ska upp vid 07.00 . Timmarna räckte inte riktigt till.
Klockan 07.37 klev vi på tunnelbanan och åkte ut till Jordbro för lydnadskurs för Anne Dahlin. Förväntningarna var riktigt höga och hon levde verkligen upp till dem. Sa att jag vill ha hjälp med motivation/koncentration inför tävling. Och hennes lösning hjälpte verkligen. Såfort han slutade koncentrera sig uteslöt jag honom från träningen och lekte själv. Han blev riktigt irriterad över att inte få vara delaktig och i slutet av träningen tjoade och viftade Anne med leksaker ovanför Kyrs huvud men han var ändå klistrad vid min sida och hade fullt fokus. JÄTTE roligt att se att så små och enkla saker fungerar. Hoppas vår motivation ska hålla i sig.
Jag har helt klart världens finaste och duktigaste hund som alltid ställer upp trots att jag är en kärring.
Idag är han dyr.

Det är fruktansvärt ångestladdat att försöka packa ner 6,5 år i en väska. Det är förfärligt att radera ens närvaro från sitt hem, att stoppa in saker i skåp för att de inte ska synas och slippa påminna om ens närvaro. Att kasta iväg en kärlek och en trygghet för något totalt okänt. Men det är en väg som jag valt att gå, och nu måste jag fullfölja detta hur jobbigt det än känns, hur mycket seperationsångest jag än får. Hur mycket kärlek det än finns, ibland vill inte hjärnan och hjärtat samma sak och då är det bara att bita ihop. Egentligen vill jag bara krypa ihop och glömma allt, krypa in i tryggheten, in i den härliga medelnärvaron, där det inte existerar höga toppar och djupa dalar, bara en skön belåtenhet. Men jag måste fullfölja dethär, brinna, testa, flyga, gråta, skrika, falla. Det är bara att Suck it up, släpp det, gå vidare. Fortsätta packa, inte titta bakåt. Det kommer en morgondag och den kan bara bli bättre.

Det är nästan löjligt hur mitt humör svänger. Men det krävs så lite för att få mig uppåt/neråt för tillfället.
På söndag ska jag och Kyr gå kurs för Anne Dahlin, det känns spännande då vi inte tränat lydnad seriöst på ett bra tag. Han har även börjat ljuda en aning, känns mindre bra. Ska bli fruktansvärt roligt och vi hoppas på att få en nytändning efter helgen.

Jag hatar dehär dipparna, då man bara vill gå under jorden. Snart är det mars, då åker jag hem i lite mer än en vecka. Det är fint, jag längtar, jag har något att se fram emot. Nästa helg ska jag och Kyr träna för Anne Dahlin, det är fint, det ser jag fram emot. Men nu är jag mest bara ensam, ensam och utan boende. Ensam, utan boende och väldigt krävande och ivägen.

Så går det när man leker hjälte. Fredagsmorgonen var jag alldeles skakig och kände definitivt att jag var på väg att bli sjuk. Åkte in till jobbet till lunch och körde på, ut på nya äventyr hela natten, ingen sömn. Lördagen fortsatte jag i högt tempo men slockande någon gång kring 22.00. Sov djupt hela natten och vaknar av att huvudet känns som en sten och halsen känns som... något dåligt. Vill bara sova bort hela söndagen men Kyr ska ut och jag måste ner och lämna in ett par skor som spruckit i sulan. Hoppas jag hinner kurera mig till imorgon för jag har varken tid eller råd att vara sjuk. I fredags spenderade jag mina sista 600 på ett....!

Jag äger sönder livet för tillfället.